rebeckathoden

Tog mig en mysig promenad tillsammans med Hanna och Jossan runt 9-tiden. Eller ja, promenad och promenad kanske man inte kan kalla det. Gick ner te stan, och runt där en stund innan vi satte oss utanför grönan och snackade religioner och sjöng disneylåtar. "What would Jesus do?". Det var ett bra avslut på en ganska så värdelös dag :) Bra umgänge, bra tjejer!

Planerna för helgen går väl lite sådär. Imorgon har jag iaf tänkt att ta det lugnt, kanske drar mig förbi Ante en sväng och säger hej. Sen på lördag får vi se vad som händer, om det blir hockey i mora eller om vi bangar på det och partayar loss istället. Verkar dock ganska mörkt på hockeyfronten.. Lika bra det för vem orkar åka te mora?

Nu ska jag leta reda på en skrivbok och skriva av mig lite mer privat :D Moahaha.. Sen sova, så G'night!
__________________________________________________________


I don't know what you want, but i know what i want.. But maybe i want it to much

tom på ord

I want this to be forever

Hur vet man vad en person känner om man inte frågar? Hur vet man hur det ska bli om man inte tar reda på saker och ting? Jag är för feg, jag vågar inte.. jag vill, men hur? Hur tar man tag i nånting om man inte har modet till att ens öppna käften och säga hur man egentligen tycker och tänker?

Det här har varit en sjuk jävla dag, och nu på kvällen tog det stop. Jag orkar inte hålla allting inom mig längre, så idag bröt jag ihop, jag bryter ihop nu. Mina ögon är fyllda av tårar, men jag vill inte gråta men jag kan inte låta bli.. Jag hatar dethär. Är på dåligt humör nästan hela tiden, jag låter det gå ut över människor som inte har nånting med saken att göra. Jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag orkar inte... Jag vill inte..
 
Utan Josefiné skulle jag faktiskt inte klara av att gå igenom sånna här saker. Så jag tackar gud, och alla som finns att tacka för att jag har denna otroligt bra vän i mitt liv, som verkligen finns där vad det än gäller  <3

Love is a strange thing, but i like it. Kind'a

Har setat på ett tak med Victor i lite mer än en timme. Han har setat och sjungit så vackert och skrämde en cyklist som inte såg oss genom att sjunga "blinka lilla stjärna", Cyklisten blev så rädd att han höll på att köra in i huset. Haha, det var tammefasen de roligaste som hänt på länge :)

Varje gång jag ser han komma gående, vänder jag ryggen till eller kollar ner i backen, blir kall och spänd i hela kroppen och ber till gud att han inte ska se mig, eller känna igen mig. Jag är rädd, det erkänner jag. , rädd för vad som hänt, vad som skulle kunna hänt och vad som kan hända. Idag slog det mig, att det är sjukt hur man kan vara så rädd, för en annan människa..

/R.T

Tonårsliv.

Vägen till vuxenlivet är inte alltid en dans på rosor. Man ska ha tid med skola, vänner, familj och samtidigt hinna med att leva livet.

Att vara tonåring idag är inte lätt, man påverkas mycket av omgivningen både medvetet och omedvetet. Tanken på att växa upp är skrämmande. Tankar som yr runt i huvudet. Vad ska jag göra efter skolan? Och kommer jag klara av att gå ut skolan med alla betyg? Det är inte en självklarhet för alla. För vissa är skolan pest och pina och man önskar att den aldrig funnits, lärare som man inte kommer överens med som man skulle kunna göra allt för att slippa. Ämnen som är så tråkiga att man skulle kunna somna på lektionerna.

Men man vet, att man är här för sin egen skull inte för någon annans. Så man får bita ihop och ta dagen som den kommer, även då man känner pressen från både familj och vänner. Man måste klara det, även om det är svårt, för att inte känna sig misslyckad. Man vill ha en framtid med bra jobb och en familj man kan försörja. Man har drömmar som man skulle kunna göra allt för att förverkliga, som ibland känns omöjliga att nå. Men när man väl är där och tänker, "jag klarade det, trots motgångar" så får man känslan av att man skulle kunna klara av vad som helst, att ingenting är omöjligt så länge man tror på sig själv.

Att vara tonåring idag bygger mycket på att man ska passa in och vännerna känns så mycket viktigare än allt annat. Att leva livet och ha kul så länge man är ung är en del av vardagen. Man lägger ner all energi på allt annat än skolan, vilket resulterar i att man kanske inte klarar alla ämnen som man hade hoppats på. Då kommer den där ångesten och tar över och man tänker: "om jag hade gjort det och det, så hade jag klarat det här". Men man liksom lever för stunden och ängar inte en tanke på hur det ska gå i framtiden.

Familjeproblemen är en av dom värsta sakerna som kan hända, då man tycker att föräldrarna är dom jobbigaste människorna i hela världen när dom bara tjatar och tjatar om samma saker hela tiden och man blir så trött på dom. Man vill bara stänga in sig i ett rum och låsa dörren för att slippa dom och deras tjat, man önskar att det fanns en knapp som man kunna stänga av dom, även om man vet att dom bara vill väl. Man bråkar över småsaker som inte ens är värt att bråka om, som te x att städa rummet, hjälpa till hemma och göra läxor. Saker som är en självklarhet.

Man var går egentligen gränsen mellan att vara tonåring och vuxen? Man får höra : "visa att du kan ta ansvar, du fyller snart 18. Du är nästan vuxen." Men är man verkligen det? Den dagen man fyller 18 ska man plötsligt vara vuxen?

Jag tror inte på att man växer upp över en natt bara för att man fyllt 18. Att man plötsligt ska vara vuxen och ta ansvar för sig själv och allt sådant föräldrar tjatar om, bara för att man fyller år och räknas som vuxen. Jag tror inte på åldern.

Alla har nog hört uttrycket "man ska vara barn så länge man kan." Jag väljer hellre att vara barn ett tag till, än att växa upp för snabbt, livet blir så mycket roligare då :)

Det är aldrig försent eller fel att ändra sig, så jag väntar nog ett tag till.


/ R.T

kom hem för en stund sen efter en filmkväll hemma hos niklas, myspys! Min näsa rinner jättemkt, som ett vattenfall ungefär, och jag vet inte vart jag ska göra av allt snor. Med andra ord, jag är dunderförkyld!

'Imorgon (söndag) åker jag till uppsala för att hämta lite kläder, sen på måndag ska jag till skolan och fixa en svenskagrej sen ska jag åka hem till falun igen. Blir mycket tåg-åkande för min del. JOBBIGT!

Sen tisdag börjar jag skolan igen. Och som jag sa häromdagen, jag kommer bara längre ifrån studenten.. Haha


Jag kommer sakna alla uppsalas människor, Men kom ihåg.. Det är inte ett "hejdå", utan mer ett "vi ses snart" som man brukar säga :)