rebeckathoden

Tonårsliv.

Vägen till vuxenlivet är inte alltid en dans på rosor. Man ska ha tid med skola, vänner, familj och samtidigt hinna med att leva livet.

Att vara tonåring idag är inte lätt, man påverkas mycket av omgivningen både medvetet och omedvetet. Tanken på att växa upp är skrämmande. Tankar som yr runt i huvudet. Vad ska jag göra efter skolan? Och kommer jag klara av att gå ut skolan med alla betyg? Det är inte en självklarhet för alla. För vissa är skolan pest och pina och man önskar att den aldrig funnits, lärare som man inte kommer överens med som man skulle kunna göra allt för att slippa. Ämnen som är så tråkiga att man skulle kunna somna på lektionerna.

Men man vet, att man är här för sin egen skull inte för någon annans. Så man får bita ihop och ta dagen som den kommer, även då man känner pressen från både familj och vänner. Man måste klara det, även om det är svårt, för att inte känna sig misslyckad. Man vill ha en framtid med bra jobb och en familj man kan försörja. Man har drömmar som man skulle kunna göra allt för att förverkliga, som ibland känns omöjliga att nå. Men när man väl är där och tänker, "jag klarade det, trots motgångar" så får man känslan av att man skulle kunna klara av vad som helst, att ingenting är omöjligt så länge man tror på sig själv.

Att vara tonåring idag bygger mycket på att man ska passa in och vännerna känns så mycket viktigare än allt annat. Att leva livet och ha kul så länge man är ung är en del av vardagen. Man lägger ner all energi på allt annat än skolan, vilket resulterar i att man kanske inte klarar alla ämnen som man hade hoppats på. Då kommer den där ångesten och tar över och man tänker: "om jag hade gjort det och det, så hade jag klarat det här". Men man liksom lever för stunden och ängar inte en tanke på hur det ska gå i framtiden.

Familjeproblemen är en av dom värsta sakerna som kan hända, då man tycker att föräldrarna är dom jobbigaste människorna i hela världen när dom bara tjatar och tjatar om samma saker hela tiden och man blir så trött på dom. Man vill bara stänga in sig i ett rum och låsa dörren för att slippa dom och deras tjat, man önskar att det fanns en knapp som man kunna stänga av dom, även om man vet att dom bara vill väl. Man bråkar över småsaker som inte ens är värt att bråka om, som te x att städa rummet, hjälpa till hemma och göra läxor. Saker som är en självklarhet.

Man var går egentligen gränsen mellan att vara tonåring och vuxen? Man får höra : "visa att du kan ta ansvar, du fyller snart 18. Du är nästan vuxen." Men är man verkligen det? Den dagen man fyller 18 ska man plötsligt vara vuxen?

Jag tror inte på att man växer upp över en natt bara för att man fyllt 18. Att man plötsligt ska vara vuxen och ta ansvar för sig själv och allt sådant föräldrar tjatar om, bara för att man fyller år och räknas som vuxen. Jag tror inte på åldern.

Alla har nog hört uttrycket "man ska vara barn så länge man kan." Jag väljer hellre att vara barn ett tag till, än att växa upp för snabbt, livet blir så mycket roligare då :)

Det är aldrig försent eller fel att ändra sig, så jag väntar nog ett tag till.


/ R.T