rebeckathoden

känner mig som en hamster i bur, som springer och springer i det lilla hjulet men kommer ingenstans. Man är fast, med sig själv. Instängd. Känner sig ensam fastän man är i ett rum fullt av människor. Tom. Hjälplös.

Ibland längtar jag tillbaka till Uppsala, till alla fina vänner man träffade där. Minnen som spelas upp i hjärnan. Vill tillbaka. Fast ändå inte. Idag pratade jag med Jihad, då slog det mig. Jag insåg hur mycket jag saknar honom, hans humor. Killen som alltid kommer med sina störtsköna kommentarer, som alltid fick en på bra humör. Underbara människa. Jag saknar Anna. Jag saknar klassen vi hade i ettan. Ibland ångrar jag mig att jag flyttade hem. Fast ändå inte. Jag trivs som bäst här. Men det är nått som saknas. Alla underbara uppsalabor. Jag skulle vela flytta hit allehopa. PH, älskade vän, om du läser dethär, så ska du veta att jag saknar dig så ininordens mycket. Du är en av de bästa människorna jag träffat. Som alltid finns där, ställer upp i alla lägen. Tänker på snickebrallelåten. Tänker på dig. Underbara, underbara vän.

Falun. Nulaf. Trött på människor. Vill åka bort. Vill ha sportlov och åka till sälen med världens bästa Pojkar. Jag vill åka utomlands. Det är så mycket man vill här i livet. Men hur mycket är det egentligen som blir av? Jag är skoltrött. Orkar inte engagera mig. Vill bara hoppa av. Skita i allt och bara vara. Om det ändå var så lätt.

Nu.Tänker.Jag.Sova!

GONATT