somehow
Jag gick förbi dig på stan, såg ut som du var glad och du såg mig nog innan jag vek av. Försökte spela cool som att allting var normalt men i själva verket är jag kvar i mitt skal och jag vill tränga ut dig men du kommer tillbaks såklart. I mitt sagoland tar du mig i hand igen, inga fler bråk och gråt - där är vi sams igen
men när jag vaknar upp så saknar jag ditt ansikte , tänker på den dan du stack - för mig: det bara fanns inte. Varför kan jag inte bara ta och glömma dig, varför kommer du tillbaks i mina drömmar säg. Inatt tänkte jag på när vi gjorde våran söndagsgrej. Hur blir jag hel igen efter du tog sönder mig? Jag tömmer mig över dom ackorden som jag lagt, låter pianot spela ända tills det blir kolsvart och låter stråkarna ta oss iväg till vår plats.
kan inte släppa dig - det enda som jag tänker är att - En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm. Jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund, men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt så kallade rum. Vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm.
Var ett tag sen vi sågs - har knappt tänkt på't. Men för två år sen var det vi, du förlät min idioti. Vi var en enhet, vi var singular. Förenas på en vinterdag - det jag minns finns kvar inom mig och det brinner svagt, kommer nog alltid vara så för allt jag har påminner mig om dig och det känns fel. Men jag måste gå vidare för egen del, det var mitt egna fel - borde gett mer.
men det är lätt att va efterklok - lätt att se i backspegeln och skilja rätt från fel, måste bara släppa dig innan det växer mer. Men i drömmen är det vi mot dom, vi var lyckliga som vin och sång, så jag strosar till en solnedgång men när jag vaknar är det tomt inombords - vill bara somna om
